Elfriede Jelinek inget hot mot manssamhllet
2004 års nobelpristagare i litteratur Elfriede Jelinek må vara en furie till författare,
men som feminist är hon tämligen harmlös. Detta nobelpris innebär knappast ett steg
framåt för kvinnorna utan kanske tvärtom.
Elfriede Jelinek är inte någon frigjord och medveten kvinna. I stället är
hon genomsyrad av manssamhällets värderingar och utan egen vilja och identitet. Därför
inser hon inte att manssamhället är den verkliga orsaken till de flesta av hennes problem. Hon
skyller i stället på mamma.
I stället för att kämpa för det kvinnligas seger i en av "manlighet" utarmad värld
snärjer Elfriede in sig i manlighet och går längre än männen själva. Samtidigt
är hon en bild av den förtryckta kvinnan; fixerad vid utseende, ålder och sex, masochistisk
och självdestruktiv.
För att kompensera den egna tomheten insuper hon de manliga värderingarna på livets olika
områden och går vilse i manlighet. Bland annat frossar hon i skildringar av sex och våld.
Hon förfaller till en förvriden kvinnlighet med en vilja till sjuklig underkastelse under mannen.
Jag har bekantat mig med Elfriede Jelinek främst genom att läsa två av hennes böcker,
Pianolärarinnan och Lust, och hennes nobeltal. Jag har också sett skådespelet Prinsessdramer
och intervjun i samband med nobelpriset.
Mina känslor är blandade. Elfriede Jelinek kan som författare vara beundransvärt
självutlämnande, öppenhjärtig och rörande, men också reserverad,
förställd och otillgänglig, med ett falskt smil mot publiken och makten. Det är
väl också ungefär så hon beskriver sig själv i den självbiografiska
Pianolärarinnan (1983), den bok som jag och många med mig finner intressantast.
Det är en tragi-komisk berättelse, där huvudpersonen, Elfriedes alter ego Erika,
lamslås av mindervärdeskänslor för sitt utseende och sin ålder. Hennes
svartsjuka och egocentriska mamma vill ha sin dotter för sig själv och hindrar henne från
att umgås med jämnåriga kamrater och med män. Hon tvingar också Erika att
öva på pianot för att bli världsberömd pianist. Det blir hon nu inte utan i
stället pianolärarinna.
I boken är huvudpersonen 35 år. Hon delar bostad och t o m dubbelsäng med sin mamma.
Erika jagar ständigt runt efter nya vackra kläder som hon aldrig använder. Hon är
sexuellt hämmad och bristen på erfarenhet och utlevelse kompenserar hon genom att gå
på porrklubb och titta på skrevande nakna kvinnor och genom att ligga i buskarna och spionera
på prostituerade och deras kunder när de har samlag i Praternparken i Wien.
Erika blir förälskad i en tio år yngre elev. Denna ganska blygsamma ålderskillnad
får enorma proportioner. På sina yngre rivaler tar hon blodig hämnd. Hon tar också
hämnd på sig själv genom att skära sig så att blodet flödar. I stället
för att gå till attack mot manssamhället attackerar hon sig själv.
Språket i Pianolärarinnan är ibland uttrycksfullt och humoristiskt men också
ofta knaggligt, trögt, osammanhängade och ibland rent av byråkratiskt. Hur mycket som skall
skyllas på översättaren Margaretha Holmqvist låter jag vara osagt.
Slutet av Pianolärarinnan är suveränt. Elfriede/Erika framträder här öppet
utan förklädnader. Det är en bild av den försmådda, förödmjukade kvinnan.
Det är också en bild av en inte särskilt omsvärmad kvinna, vars passion möts med
likgiltighet och förakt, för att inte säga hat. I sin kamp för att vara någon,
för att bli sedd, målar hon sig och styr ut sig i uppseendeväckande kläder.
När hon i ett slags rus med en kniv i väskan ger sig ut för att kräva hämnd för
sin förödmjukelse slutar hennes raseri med att hon skadar sig själv, fast bara lindrigt.
På ett sätt är detta en bild av kvinnan i stort, i varje fall av många, många
kvinnor.
I Lust, som utkom sex år senare, har Elfriede Jelinek utvecklat sina uttrycksmedel. Här är
språket mer flödigt och lättflytande. Det lyfter från marken och flyter fram över
sidorna med mängder av associationer och utvikningar. Samtidigt frigör hon sig ännu mer
från förnuftets och logikens bojor. Texten är ännu mer osammanhängande och liknar
ibland en lång prosadikt.
Lust är enligt författaren en bok som skall ge en bild av sambandet mellan makt och sex.
Av detta samband märker man väldigt lite (utom att mannen kallas direktör och har en fabrik).
Desto tydligare framstår de råa och detaljerade sexscenerna som avlöser varandra i tät
följd.
Det sägs att kvinnor är "bättre" på att skriva pornografi än män. Det beror
just på den starka indoktrineringen.
Personerna är karikatyrer, svävande och konturlöst tecknade utom genitalierna som
framstår i desto bjärtare dager. Intrycket blir groteskt med den ständigt upphetsade
mannen som en svällande kuk och kvinnan - ett buskigt skrev (Jelinek eller i varje fall
översättaren använder de vulgäraste könsorden).
De råa och ofta våldsbetonade sexskildringarna är, misstänker jag, inspirerade av
den "sexualundervisning" Elfriede Jelinek fått på porrklubbar och genom att smygtitta på
prostituerade och kanske läsa pornografisk litteratur. De verkar inte självupplevda utan sedda
utifrån. Man märker inga reaktioner, inga känslor hos de agerande. Kvinnan finner sig
mestadels i allt, utan invändningar.
Till dessa sexscener återkommer författaren med puerlig tjatighet, troligen eftersom hon inte
har så mycket mer av intresse att säga om människan. Det är ju detta hon har studerat.
Och så musik.
Samtidigt: Utan dessa starka kryddor hade boken varit platt intet.
Inte bara personteckningen utan hela boken är vag och diffus. Om den skall föreställa kritik
mot pornografi så är den helt misslyckat - alltför okoncentrerad och otydlig. Snarare
framstår Lust som en sofistikerad och samtidigt ovanligt rå pornografi. Sexskildringarna spelar
huvudrollen. Allt annat är underordnat.
Om jag skall försöka ge Lust en djupare mening så kan jag se den som en förtäckt
bild av förhållandet mellan Elfriede och hennes mor. Modern är då mannen, som vill ha
kvinnan för sig själv, och Elfriede kvinnan, på en gång undergiven och upprorisk. Erika
visar faktiskt ett rent sexuellt intresse för sin mamma i Pianolärarinnan.
Hennes kärlekshistorier är då misslyckade försök att bryta sig loss från modern.
I slutet av Lust tar kvinnan av outgrundlig anledning livet av sin son. Kanske är det Elfriedes
framtidshopp som går i graven. Eller en symbol för att hon är barnlös. Kanske har hon
gjort abort. (Jag betonar att detta bara är spekulationer!)
I båda böckerna blir den kvinnliga huvudpersonen i slutet försmådd och
förorättad av sin yngre älskare. Kvinnans ömma känslor besvaras med brutalitet.
Författarens sociala engagemang förefaller i övrigt påklistrat och ovidkommande. Hon
talar ibland om arbetslöshet och fattigdom, men inte så att det berör.
Sällan har en människa blottat sitt elände såsom Elfriede Jelinek! Att hon på
detta sätt lämnar ut sig är både stötande och avväpnande. Det höjer
henne som författare och har ett värde eftersom även andra kan våga erkänna fel
och brister, vilket kan skapa en sannare bild av människan.
Men i övrigt tror jag inte Jelinek är särskilt öppen. Nästan alla döljer
vi vårt innersta och så gör även hon. I grund och botten är hon väl,
som hon beskriver Erika i Pianolärarinnan, en sluten och svårtillgänglig människa.
Hennes böcker har liknats vid musikaliska kompositioner. Och visst kan hennes språk kan vara
vackert, sprudlande och porlande som en Chopinkonsert. Men ofta saknas både sammanhang och mening.
Och det är mycket påfrestande. Den som har ett angeläget budskap uttrycker sig inte så
flummigt. Då gäller det att vara tydlig.
Elfriede Jelinek döljer sin tomhet bakom ett gåtfullt och ofta osammanhängande ordsvall,
som kan ge sken av djup, eftersom det då och då glimtar till av rätt intressanta iakttagelser.
Någon särskilt stor erfarenhet av sex och män kan hon knappast ha fått med tanke
på det liv hon levt. Detta döljer hon genom de många och ingående sexskildringarna,
som hon troligen fått näring till genom sitt smygtittande. Troligen är det ganska vanligt i
litteraturen att sexuellt oerfarna människor överdriver för att dölja sin "naivitet".
Ingen vill ju verka oerfaren och oälskad. Det är den värsta skammen. På så sätt
har en felaktig bild av människans sexliv och -vanor skapats.
Elfriede Jelinek avskydde sin mamma. Ändå levde hon tillsammans med henne under större delen
av sitt liv och delade t o m dubbelsäng med henne.
Nog borde hon som vuxen självförsörjande kvinna ha kunnat bryta sig loss om hon verkligen hade
velat. Hon levde tillsammans med modern tills denna dog år 2000 i 97 års ålder. Elfriede var
då 54 år gammal.
Elfriede Jelinek började skriva i samband med en kris när hon var 18 år. Det förefaller
egendomligt att mamman kunnat hindra henne från att ha ett umgänge men inte från att skriva
skandalböcker där modern framstår i mycket ofördelaktig dager.
Säkert har modern bidragit till att knäcka Elfriedes självförtroende. I
Pianolärarinnan säger modern till Erika att hon inte är vacker utan obetydlig. Bara
genom sitt kunnande och vetande kan hon någonsin fängsla en annan människa, menar modern.
Detta tror jag är en av nyckelreplikerna i boken.
Ett av många tecken på författarens starka indoktrinering är att hon talar som sig
själv i maskulinum. Hon använder t ex ordet han om uttolkare av musik och om författare
fastän hon uppenbarligen syftar på sig själv. När hon tilltalar läsaren säger
hon oftast Mina herrar. Hon skriver till och med Vi män. Liknande förekommer både här
och där.
Men Elfriede Jelinek är inte ensam om att vara fastvuxen i könsrollerna. Det gäller alla
utom de få som läst boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson,
den enda bok som förmår att frigöra människorna, både kvinnor och män,
från de falska könsrollerna (se här). I denna förbisedda bok
finns också en verkligt effektiv kritik mot pornografi.
Vi har kommit längre i jämställdhet mellan könen än Österrike. Därför
är vi mer skärpta och på vår vakt. Elfriede Jelinek är ett barn av ett mer
gammalmodigt och könssegregerat samhälle, ett samhälle med hemmafruar, bordeller mm.
Jag skall också säga några ord om Jelineks Prinsessdramer, efter att ha sett tv-versionen
av Rickard Günthers iscensättning. Detta är ett sprudlande livfullt stycke där replikerna
far som blixtar mellan de tre skådespelarna Ingela Olsson, Monica Stenbeck och Anna Wallander.
Det är som ett fyrverkeri som firas av framför våra ögon. Men när stjärnorna
falnat är det inte så mycket mer.
Huvudpersonerna, Jacqueline Kennedy, Törnrosa, Marilyn Monroe m fl är alla döda utom
författaren själv. Det är alltså inte det verkliga livet som skildras utan mer en
idévärld, där det kvinnliga spelar huvudrollen. Mannen - jägaren spelas också
av en kvinna. Men särskilt djupt lyckas pjäsen inte tränga. Även här lägger
Elfriede Jelineks brist på medvetenhet ett hinder. På en svensk teater slår hon
också in många öppna dörrar, eftersom hela resonemanget utgår från
ett samhälle där jämställdheten inte nått så långt.
"Du behöver inte veta nånting. Du behöver inte erfara nånting. Men skriva om det
det skall du", säger Jacqueline Kennedy till författaren, som bland mycket annat klagar över
att hon inte är vacker. På frågan hur många sexualpartners hon haft ger hon inget svar.
I denna pjäs säger hon rent ut att hon inte har något mål med sitt skrivande, hon
känner sig tom och hon vill bli berömd.
Många öden passerar revy inom litteraturen. Men från de försmådda,
oälskade kvinnorna har vittnesmålen hittills varit få. Därtill är deras
skam över sig själva för stark. I centrum har i stället de vackra omsvärmade
männens gunstlingar stått. Även de kvinnliga skribenterna har ofta valt sådana
hjältinnor.
Elfriede Jelinek ger ett annorlunda kvinnoporträtt, när hon inte går männens
ärenden och sneglar åt manssamhällets prioriteringar. Det vidgar förhoppningsvis
kvinnorollen och ger den mer djup. Detta är det största värdet med hennes författarskap.
© Siv Idunsdotter, ALIDA BOK
Hela eller delar av detta material fr inte anvndas utan ALIDA BOKs tillstnd.
.jpg)
