Feminism utan återvändo, gränslös poesi, livet i ett nötskal

Alida Bok

Startsida
Böcker
Beställ böcker
Kontakta oss!
Adress, telefon mm
Beställ Alidas info gratis!
Månadens dikt

Här svarar Mariann Andersson på
frågor om förlaget ALIDA BOK
och dess  utgivning, Månadens dikt mm


Skicka in en dikt!
Vill du skicka in manus?
Diktarkiv
Debatt

Bloggar

    Upp till kamp, men kvinnorna skulle tiga

  Feministiska Blomster

  Marianns Blogg

Länkar
Om Alida Bok

Flyttfågel Månadens Skald
porträtt
-Att flytta ligger mig i blodet. Jag känner att jag vill vara någon annanstans, säger Echi Åberg som utsetts till maj månads skald för sin dikt Flyttfågel.

Nu är det flyttfåglarnas tid. En av dessa har utsetts till maj månads skald. Hon heter Echi Åberg och har rastlösheten i blodet.
-Kanske beror det på min familj. Pappa var från Borås i söder. Han jobbade som försäljare. Mamma var från Malmberget i norr. Vi flyttade hela tiden söderut. Att flytta blev en livsstil, en naturlig livsrytm. Men det var jobbigt med alla dialekter och nya kompisar.
Echi utbildade sig till frilansjournalist och gjorde en del jobb för lokalpressen. Så småningom hamnade hon på Dagens Nyheter i Stockholm.
-Men jag övergav Stockholm för Göteborg. Där trivdes jag bättre. I Stockholm var man bonne. I Göteborg var det inte så. Här hade jag också många fler kompisar från Norrland.
Av familjeskäl lämnade hon även Göteborg och bor nu på Österlen i Skåne, närmare bestämt i äppelstaden Kivik.
I tre år har hon gått på Österlens Konstskola och har nu en egen ateljé där hon arbetar med utställningar i Sverige och utomlands.
Besök gärna hennes webbsida www.galleryanima.net. Klicka här!

Här ser du en av hennes tavlor.

tavla Tavlan heter Ravaillac (skojare, festprisse, rucklare). Den är målad i acryl på canvas och mäter 60x60 cm.

-Målningen har inspirerats av tonsättaren Bo Nilsson, geniet från Malmberget kallad sedan han tidigt debuterade med elektronisk musik 1956. Hans musik har legat till grund för många av mina målningar. Han är en fantastisk källa, tycker Echi Åberg.
Hon trivs bra i Skåne, där hon bor med barn och sambo. Och hon trivs med att måla och arrangera utställningar. Hon arbetar också som reseledare.
-Ett fantastiskt trevligt jobb som ger massor av inspiration, både till skrivandet och målandet, tycker Echi.
Men egentligen skulle hon helst vilja bo i Göteborg. Kanske flyttar hon igen. Men den här gången går resan i så fall norrut.

Klicka här för att läsa hennes dikt Flyttfågel.

Titta in i vårt diktarkiv

Där finner du över 70 dikter av i regel unga, okända skalder.


Skicka in en dikt!

Du kan också skicka in en egen dikt. Här finns formuläret!

___________________________________

Drift med engelsmännen

porträtt
På pottkanten
av Gisela Chand

Svenska Anna reser till London, gifter sig med en läkare och får ett rent helvete. Bygger på Gisela Chands erfarenheter från åtta år i London. Spännande, lättläst, rolig. Läs recensioner här.
Nu bara 79 kr (har kostat 257 kr). Porto tillkommer.   

Beställning
Klicka här för beställning.

___________________________
Poesi Spalten
Hälsning från mitt liv

Hälsning från mitt liv

Lovorden har haglat över diktsamlingen Hälsning från mitt liv av Sonja Andersson. Läs recensioner här.


Beställ den här!
Klicka här för att beställa! Pris bara 39 kronor (Ca-pris i bokhandeln kr 65:-).
Boken kan ha mindre skavanker. Det rör sig ju om en gammal bok.

Sonja Anderssons liv var tragiskt. Läs mer här!

Titta in i vårt diktarkiv

Där finner du över 70 dikter av i regel unga, okända skalder.


Skicka in en dikt!

Du kan också skicka in en egen dikt. Här finns formuläret!


Isblommor

omslag
Ord och bild samverkar i denna poetiska bildberättelse av Anna Franklin (text) och Björn Ullhagen (foto). Björn har tagit bilder på blommor infrusna i is och Anna har skrivit dikter med bilderna som inspiration. Boken är utgiven på Artéa förlag. ALIDA BOK har åtagit sig att sälja några ex. Det är en mycket vacker bok och en fin present. Anna Franklin, Uppsala, var ALIDA BOKs månadsskald i december 2004 med dikten På månbergets baksida som finns med i Isblommor. Alla dikter i boken finns på både svenska och engelska.

Beställ här!
Klicka här för att beställa! Pris 170 kronor. Porto tillkommer.


Titta in i vårt diktarkiv

Där finner du över 70 dikter av i regel unga, okända skalder.


Skicka in en dikt!

Du kan också skicka in en egen dikt. Här finns formuläret!


___________________________

Poesilänkar





Engelskt poesi-arkiv

Klicka här så kan du höra världsberömda poeter läsa sina dikter. De läser på engelska men texten finns också skriftligt.


Elfriede Jelinek inget hot mot manssamhŠllet

Elfriede Jelinek 2004 års nobelpristagare i litteratur Elfriede Jelinek må vara en furie till författare, men som feminist är hon tämligen harmlös. Detta nobelpris innebär knappast ett steg framåt för kvinnorna utan kanske tvärtom.

Elfriede Jelinek är inte någon frigjord och medveten kvinna. I stället är hon genomsyrad av manssamhällets värderingar och utan egen vilja och identitet. Därför inser hon inte att manssamhället är den verkliga orsaken till de flesta av hennes problem. Hon skyller i stället på mamma.

I stället för att kämpa för det kvinnligas seger i en av "manlighet" utarmad värld snärjer Elfriede in sig i manlighet och går längre än männen själva. Samtidigt är hon en bild av den förtryckta kvinnan; fixerad vid utseende, ålder och sex, masochistisk och självdestruktiv.

För att kompensera den egna tomheten insuper hon de manliga värderingarna på livets olika områden och går vilse i manlighet. Bland annat frossar hon i skildringar av sex och våld. Hon förfaller till en förvriden kvinnlighet med en vilja till sjuklig underkastelse under mannen.

Jag har bekantat mig med Elfriede Jelinek främst genom att läsa två av hennes böcker, Pianolärarinnan och Lust, och hennes nobeltal. Jag har också sett skådespelet Prinsessdramer och intervjun i samband med nobelpriset.

Mina känslor är blandade. Elfriede Jelinek kan som författare vara beundransvärt självutlämnande, öppenhjärtig och rörande, men också reserverad, förställd och otillgänglig, med ett falskt smil mot publiken och makten. Det är väl också ungefär så hon beskriver sig själv i den självbiografiska Pianolärarinnan (1983), den bok som jag och många med mig finner intressantast.

Det är en tragi-komisk berättelse, där huvudpersonen, Elfriedes alter ego Erika, lamslås av mindervärdeskänslor för sitt utseende och sin ålder. Hennes svartsjuka och egocentriska mamma vill ha sin dotter för sig själv och hindrar henne från att umgås med jämnåriga kamrater och med män. Hon tvingar också Erika att öva på pianot för att bli världsberömd pianist. Det blir hon nu inte utan i stället pianolärarinna.

I boken är huvudpersonen 35 år. Hon delar bostad och t o m dubbelsäng med sin mamma.

Erika jagar ständigt runt efter nya vackra kläder som hon aldrig använder. Hon är sexuellt hämmad och bristen på erfarenhet och utlevelse kompenserar hon genom att gå på porrklubb och titta på skrevande nakna kvinnor och genom att ligga i buskarna och spionera på prostituerade och deras kunder när de har samlag i Praternparken i Wien.

Erika blir förälskad i en tio år yngre elev. Denna ganska blygsamma ålderskillnad får enorma proportioner. På sina yngre rivaler tar hon blodig hämnd. Hon tar också hämnd på sig själv genom att skära sig så att blodet flödar. I stället för att gå till attack mot manssamhället attackerar hon sig själv.

Språket i Pianolärarinnan är ibland uttrycksfullt och humoristiskt men också ofta knaggligt, trögt, osammanhängade och ibland rent av byråkratiskt. Hur mycket som skall skyllas på översättaren Margaretha Holmqvist låter jag vara osagt.

Slutet av Pianolärarinnan är suveränt. Elfriede/Erika framträder här öppet utan förklädnader. Det är en bild av den försmådda, förödmjukade kvinnan. Det är också en bild av en inte särskilt omsvärmad kvinna, vars passion möts med likgiltighet och förakt, för att inte säga hat. I sin kamp för att vara någon, för att bli sedd, målar hon sig och styr ut sig i uppseendeväckande kläder.

När hon i ett slags rus med en kniv i väskan ger sig ut för att kräva hämnd för sin förödmjukelse slutar hennes raseri med att hon skadar sig själv, fast bara lindrigt.

På ett sätt är detta en bild av kvinnan i stort, i varje fall av många, många kvinnor.

I Lust, som utkom sex år senare, har Elfriede Jelinek utvecklat sina uttrycksmedel. Här är språket mer flödigt och lättflytande. Det lyfter från marken och flyter fram över sidorna med mängder av associationer och utvikningar. Samtidigt frigör hon sig ännu mer från förnuftets och logikens bojor. Texten är ännu mer osammanhängande och liknar ibland en lång prosadikt.

Lust är enligt författaren en bok som skall ge en bild av sambandet mellan makt och sex.

Av detta samband märker man väldigt lite (utom att mannen kallas direktör och har en fabrik). Desto tydligare framstår de råa och detaljerade sexscenerna som avlöser varandra i tät följd.

Det sägs att kvinnor är "bättre" på att skriva pornografi än män. Det beror just på den starka indoktrineringen.

Personerna är karikatyrer, svävande och konturlöst tecknade utom genitalierna som framstår i desto bjärtare dager. Intrycket blir groteskt med den ständigt upphetsade mannen som en svällande kuk och kvinnan - ett buskigt skrev (Jelinek eller i varje fall översättaren använder de vulgäraste könsorden).

De råa och ofta våldsbetonade sexskildringarna är, misstänker jag, inspirerade av den "sexualundervisning" Elfriede Jelinek fått på porrklubbar och genom att smygtitta på prostituerade och kanske läsa pornografisk litteratur. De verkar inte självupplevda utan sedda utifrån. Man märker inga reaktioner, inga känslor hos de agerande. Kvinnan finner sig mestadels i allt, utan invändningar.

Till dessa sexscener återkommer författaren med puerlig tjatighet, troligen eftersom hon inte har så mycket mer av intresse att säga om människan. Det är ju detta hon har studerat. Och så musik.

Samtidigt: Utan dessa starka kryddor hade boken varit platt intet.

Inte bara personteckningen utan hela boken är vag och diffus. Om den skall föreställa kritik mot pornografi så är den helt misslyckat - alltför okoncentrerad och otydlig. Snarare framstår Lust som en sofistikerad och samtidigt ovanligt rå pornografi. Sexskildringarna spelar huvudrollen. Allt annat är underordnat.

Om jag skall försöka ge Lust en djupare mening så kan jag se den som en förtäckt bild av förhållandet mellan Elfriede och hennes mor. Modern är då mannen, som vill ha kvinnan för sig själv, och Elfriede kvinnan, på en gång undergiven och upprorisk. Erika visar faktiskt ett rent sexuellt intresse för sin mamma i Pianolärarinnan.

Hennes kärlekshistorier är då misslyckade försök att bryta sig loss från modern.

I slutet av Lust tar kvinnan av outgrundlig anledning livet av sin son. Kanske är det Elfriedes framtidshopp som går i graven. Eller en symbol för att hon är barnlös. Kanske har hon gjort abort. (Jag betonar att detta bara är spekulationer!)

I båda böckerna blir den kvinnliga huvudpersonen i slutet försmådd och förorättad av sin yngre älskare. Kvinnans ömma känslor besvaras med brutalitet.

Författarens sociala engagemang förefaller i övrigt påklistrat och ovidkommande. Hon talar ibland om arbetslöshet och fattigdom, men inte så att det berör.

Sällan har en människa blottat sitt elände såsom Elfriede Jelinek! Att hon på detta sätt lämnar ut sig är både stötande och avväpnande. Det höjer henne som författare och har ett värde eftersom även andra kan våga erkänna fel och brister, vilket kan skapa en sannare bild av människan.

Men i övrigt tror jag inte Jelinek är särskilt öppen. Nästan alla döljer vi vårt innersta och så gör även hon. I grund och botten är hon väl, som hon beskriver Erika i Pianolärarinnan, en sluten och svårtillgänglig människa.

Hennes böcker har liknats vid musikaliska kompositioner. Och visst kan hennes språk kan vara vackert, sprudlande och porlande som en Chopinkonsert. Men ofta saknas både sammanhang och mening. Och det är mycket påfrestande. Den som har ett angeläget budskap uttrycker sig inte så flummigt. Då gäller det att vara tydlig.

Elfriede Jelinek döljer sin tomhet bakom ett gåtfullt och ofta osammanhängande ordsvall, som kan ge sken av djup, eftersom det då och då glimtar till av rätt intressanta iakttagelser.

Någon särskilt stor erfarenhet av sex och män kan hon knappast ha fått med tanke på det liv hon levt. Detta döljer hon genom de många och ingående sexskildringarna, som hon troligen fått näring till genom sitt smygtittande. Troligen är det ganska vanligt i litteraturen att sexuellt oerfarna människor överdriver för att dölja sin "naivitet". Ingen vill ju verka oerfaren och oälskad. Det är den värsta skammen. På så sätt har en felaktig bild av människans sexliv och -vanor skapats.

Elfriede Jelinek avskydde sin mamma. Ändå levde hon tillsammans med henne under större delen av sitt liv och delade t o m dubbelsäng med henne.

Nog borde hon som vuxen självförsörjande kvinna ha kunnat bryta sig loss om hon verkligen hade velat. Hon levde tillsammans med modern tills denna dog år 2000 i 97 års ålder. Elfriede var då 54 år gammal.

Elfriede Jelinek började skriva i samband med en kris när hon var 18 år. Det förefaller egendomligt att mamman kunnat hindra henne från att ha ett umgänge men inte från att skriva skandalböcker där modern framstår i mycket ofördelaktig dager.

Säkert har modern bidragit till att knäcka Elfriedes självförtroende. I Pianolärarinnan säger modern till Erika att hon inte är vacker utan obetydlig. Bara genom sitt kunnande och vetande kan hon någonsin fängsla en annan människa, menar modern. Detta tror jag är en av nyckelreplikerna i boken.

Ett av många tecken på författarens starka indoktrinering är att hon talar som sig själv i maskulinum. Hon använder t ex ordet han om uttolkare av musik och om författare fastän hon uppenbarligen syftar på sig själv. När hon tilltalar läsaren säger hon oftast Mina herrar. Hon skriver till och med Vi män. Liknande förekommer både här och där.

Men Elfriede Jelinek är inte ensam om att vara fastvuxen i könsrollerna. Det gäller alla utom de få som läst boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, den enda bok som förmår att frigöra människorna, både kvinnor och män, från de falska könsrollerna (se här). I denna förbisedda bok finns också en verkligt effektiv kritik mot pornografi.

Vi har kommit längre i jämställdhet mellan könen än Österrike. Därför är vi mer skärpta och på vår vakt. Elfriede Jelinek är ett barn av ett mer gammalmodigt och könssegregerat samhälle, ett samhälle med hemmafruar, bordeller mm.

Jag skall också säga några ord om Jelineks Prinsessdramer, efter att ha sett tv-versionen av Rickard Günthers iscensättning. Detta är ett sprudlande livfullt stycke där replikerna far som blixtar mellan de tre skådespelarna Ingela Olsson, Monica Stenbeck och Anna Wallander.

Det är som ett fyrverkeri som firas av framför våra ögon. Men när stjärnorna falnat är det inte så mycket mer.

Huvudpersonerna, Jacqueline Kennedy, Törnrosa, Marilyn Monroe m fl är alla döda utom författaren själv. Det är alltså inte det verkliga livet som skildras utan mer en idévärld, där det kvinnliga spelar huvudrollen. Mannen - jägaren spelas också av en kvinna. Men särskilt djupt lyckas pjäsen inte tränga. Även här lägger Elfriede Jelineks brist på medvetenhet ett hinder. På en svensk teater slår hon också in många öppna dörrar, eftersom hela resonemanget utgår från ett samhälle där jämställdheten inte nått så långt.

"Du behöver inte veta nånting. Du behöver inte erfara nånting. Men skriva om det det skall du", säger Jacqueline Kennedy till författaren, som bland mycket annat klagar över att hon inte är vacker. På frågan hur många sexualpartners hon haft ger hon inget svar.

I denna pjäs säger hon rent ut att hon inte har något mål med sitt skrivande, hon känner sig tom och hon vill bli berömd.

Många öden passerar revy inom litteraturen. Men från de försmådda, oälskade kvinnorna har vittnesmålen hittills varit få. Därtill är deras skam över sig själva för stark. I centrum har i stället de vackra omsvärmade männens gunstlingar stått. Även de kvinnliga skribenterna har ofta valt sådana hjältinnor.

Elfriede Jelinek ger ett annorlunda kvinnoporträtt, när hon inte går männens ärenden och sneglar åt manssamhällets prioriteringar. Det vidgar förhoppningsvis kvinnorollen och ger den mer djup. Detta är det största värdet med hennes författarskap.

© Siv Idunsdotter, ALIDA BOK


Hela eller delar av detta material fŒr inte anvŠndas utan ALIDA BOKs tillstŒnd.